Omhändertagande av barn (LVU)

Barn och unga har rätt till en trygg uppväxt. Om barn och unga riskerar att utvecklas ogynnsamt har samhället ansvar att se till att de får det skydd och stöd de behöver. Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU, kompletterar socialtjänstlagen, SoL, när frivilliga insatser inte är möjliga.

Vad är LVU?

LVU är en förkortning på en svensk lag som heter lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Lagen ger det svenska samhället genom socialtjänsten möjlighet att skydda barn och unga som är under 21 år. Men den mesta hjälpen som socialtjänsten erbjuder barn och föräldrar är frivillig och då behöver socialtjänsten inte använda sig av beslut enligt LVU.

Hur länge har LVU funnits?

Den lag som gäller idag kom år 1990 men Sverige har haft lagar som har reglerat omhändertaganden av barn även tidigare.

När kan det bli aktuellt för socialtjänsten att omhänderta barn?

Ett beslut om omhändertagande enligt LVU måste baseras på att det finns en påtaglig risk för att barnets hälsa eller utveckling skadas. Det kan handla om missförhållanden i hemmiljön eller barnets eget beteende. Våld eller kränkande behandling från familjen är ett exempel, ett annat är att barnet själv utsätter sig för fara, använder droger eller begår brott. Ett krav är också att det kan antas, eller att socialtjänsten vet, att föräldrarna och barnet inte samtycker till vården.

Kan religion vara ett skäl till att ett barn omhändertas?

Nej, religion är inte en grund för ett omhändertagande av ett barn. Ett omhändertagande enligt LVU måste alltid utgå ifrån att det finns påtaglig risk för att barnets hälsa eller utveckling skadas. Det kan antingen handla om missförhållanden i hemmiljön eller att barnets eget beteende innebär risker.

Kan föräldrar som inte pratar svenska få tolkhjälp vid ett omhändertagande?

Socialtjänsten ska precis som andra svenska myndigheter använda tolk om man har kontakt med någon som inte kan prata svenska. Man ska också översätta dokument som har skrivits om det behövs.

Hur går det till när socialtjänsten fattar beslut om omhändertagande av barn? Är till exempel polisen inblandade?

Det börjar med att socialtjänsten på något sätt får information om att ett barn far illa eller riskerar att fara illa. Socialtjänsten har då i uppdrag att utreda barnets behov av stöd och skydd. Det arbetet ska utgå ifrån vad som är bäst för barnet.

Om barnet behöver skyddas och placeras akut och vårdnadshavarna inte lämnar sitt samtycke kan socialtjänsten besluta om ett omedelbart omhändertagande. Det innebär att barnet tas om hand och placeras på en gång mot vårdnadshavarnas vilja. Domstolen ska sedan avgöra om socialnämndens beslut ska gälla. Socialnämnden har möjlighet att ta hjälp av polisen vid själva omhändertagandet, men bara om det är nödvändigt.

Om situationen inte är akut men socialtjänsten ändå bedömer att barnet behöver tvångsvård lämnar socialtjänsten in en ansökan till domstolen. Domstolen avgör då om det finns skäl för vård med stöd av LVU.

Vad kan föräldrar göra om deras barn omhändertas? Kan de överklaga? Är omhändertagandet för alltid?

När socialnämnden omhändertagit ett barn akut måste en domstol avgöra om socialnämndens beslut ska gälla. Domstolens beslut kan överklagas av föräldrarna. Så fort tvångsvård inte längre behövs så ska den upphöra. Beslutet om tvångsvård ska övervägas eller omprövas av socialnämnden minst var sjätte månad.